Allt var mycket lättare för, när man gick på dagis. Då var allt man ville att bli stor. Nu har det plötsligt blivit tio år senare och man är större men det blev inte så mycket bättre.
Faktiskt blev allt precis tvärt om.
Man längtar tillbaka till kuddarna i lekrummen, lerpölarna ute på gården och till och med de fina bilderna man kunde färglägga på pysseltimmarna. .. Nu däremot sitter man med papper från kurser, utan bilder, men med tex som just och pass är stor nog att läsa.
Varför finns det bara ingen ålder som är sådär precis lagom? Där man kan fjanta sig och inte behöver plugga men att man känner sig stor nog att göra saker som man bara kan när man är större..

Så jag måste bara fråga..Varför ville man bli stor nu igen?